Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färjans sista tur för kvällen. Efter tolf eller femton
långa minuter stannade hjulen, och Tom släppte
sig i vattnet och sam i land i dunklet och landsteg
ett par hundra fot utför strömmen, där han icke
riskerade att möjligen bli sedd af några försenade
vandrare. Han flög genom folktomma gränder och
befann sig snart vid baksidan af sin tants
gårdsplank. Han klättrade öfver, gick fram till huset
och tittade in genom fönstret till hvardagsrummet,
ty där brann ljus. Där sutto samtalande i en grupp
tant Polly, Sid, Mary och Joe Harpers mor. De voro
nära sängen, och sängen stod mellan dem och dörren.
Tom gick till dörren, började sakta lyfta på klinkan
och tryckte varsamt mot dörren, som därvid lät
höra en knarrning; han fortfor att trycka sakta och
skälfde till för hvarje gång det knarrade. Slutligen
tyckte han sig kunna tränga sig in krypande på knä
och började varsamt med att sticka in hufvudet.
»Hvarför flämtar ljuset så där?» sade tant Polly,
och Tom fick brådt. »Sannerligen tror jag inte,
att dörren där står öppen. Ja visst gör den det.
Besynnerliga saker, som hända nu för tiden. Gå
och stäng den, Sid.»
Tom försvann alldeles lagom under sängen;
han låg och hämtade andan ett ögonblick och kröp
sedan till en plats, hvarifrån han nästan kunde
vidröra sin tants fot.
»Men som sagdt», sade tant Polly, »han var
inte elak så till sägandes — endast odygdig. Bara
lite vild och en upptågsmakare, förstår ni. Han
rådde inte mer för det än en fölunge. Han menade
aldrig illa, och det var den mest godhjärtade gosse,
som nånsin funnits.» Och hon började gråta.
»Alldeles så var det med min Joe också — alltid
full af påhitt och med om allt slags okynne, men
han var så oegennyttig och god som möjligt. Och,
du min skapare, att tänka sig, att jag gaf’en stryk
för den där gräddens skull och alldeles glömde,
att jag slagit bort den själf för att den var sur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
