Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staketet och talade andäktigt om, hur Tom hade gjort
så och så, sista gången de sågo honom, och hur Joe
yttrat den eller den obetydligheten (full af profetisk
betydelse, som de nu tydligt kunde se!) — och hvarje
talare pekade noggrant ut stället, där de försvuuna
gossarna vid detta tillfälle stått, och tillade sedan
något i den här vägen: »Och jag stod just så här —
just som jag står nu och som om du vore han —
jag var alldeles lika nära — och han log just så här —
och sen liksom kände jag nå’nting i hela kroppen,
just som — det var rysligt, vet du — och jag tänkte
aldrig på hvad det betydde, förstås, men nu fattar
jag det!»
Sedan uppstod en ordväxling om hvem som
sett de döda gossarna sista gången i lifstiden, och
många gjorde anspråk på denna hemska utmärkelse
och erbjödo bevis, mer eller mindre vederlagda af
vittnena; och när det slutligen var afgjort, hvem
som sett de hädangångna sist och utbytt de sista
orden med dem, uppträdde de lyckliga med ett slags
helig viktighet och begapades och afundades af alla
de andra. En stackars byting, som icke hade någon
annan storhet att skryta med, sade, tydligen ganska
stolt öfver detta minne:
»Å, hvad Tom Sawyer klådde mig en gång!»
Men detta försök att vinna ära misslyckades;
de flesta gossarna kunde berätta detsamma, hvilket
kom utmärkelsen att allt för mycket förlora i värde.
Sällskapet traskade i väg och fortfor att i högtidlig
ton framkalla minnen af de bortgångna hjältarna.
När söndagsskolan var slut följande morgon,
började begrafningsklockorna i stället för det
vanliga ringandet. Det var en mycket stilla sabbat, och
den sorgliga klangen tycktes öfverensstämma med
den drömmande tystnad, som hvilade öfver naturen.
Stadsfolket började samla sig, dröjande ett
ögonblick i kyrkans förhall för att hviskande samtala om
den sorgliga tilldragelsen. Men inne i kyrkan
förekommo inga hviskningar, där stördes tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
