Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvickhetsprof af tvååringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Inga namn finnas, som äro bättre. Låt oss tillägga
Isak och Jakob till hans namn.»
Jag sade:
»Mycket bra! Isak och Jakob äro goda nog for
er ödmjuka tjenare. — Var god och ge mig den der
skallran. Jag kan inte tugga guttapercharingar hela
dagen.»
Icke en själ antecknade dessa mina infall för att
publicera dem. Jag märkte det, och derför gjorde jag
det sjelf, annars skulle de ha gått ohjelpligt förlorade.
Långt ifrån att mötas med en ädelmodig uppmuntran
som andra barn, då de intellektuelt utveckla sig, fick
jag ursinnigt med ovett af min far; min mor såg
ledsen och ängslig ut, och äfven min tant hade antagit
ett uttryck, som om hon verkligen tyckte, att jag gått
för långt. Jag bet i ilska ett stycke ur en af ringame
och bröt i smyg sönder skallran öfver hufvudet på
kattungen, men sade ingenting.
Då yttrade min far:
»Samuel är ett alldeles utmärkt namn.»
Jag märkte, att det skulle bli oro af. Ingenting
i verlden kunde förekomma det. Jag lade ned
skallran; öfver sidan på vaggan släppte jag min onkels
silfverklocka, klädesborsten, guttapercha-hunden, min
tennsoldat och andra saker, som jag var van att
undersöka och fundera öfver och göra lustigt väsen med
och bryta och bända och slå med, när jag behöfde
helsosam sysselsättning. Sedan tog jag på mig min
lilla kolt och min lilla mössa och tog mina små skor
i ena handen och lakritsstången i den andra och klef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
