Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terna i Sveriges offeutliga lif — men i ett inbördes
om-vändt förhållande mot förr. Huru konungamakten
egentligen upphäfdes, under det värdigheten bibehölls, synes
bäst af konungens förbindelse att äfven i grundlags
stiftande alldeles underkasta sig riksens ständers behag. De
knappa prerogativer vid tjensters tillsättande, titlars och
värdigheters förlänande, han från början egt, bortplockades
också under tidernas lopp. Utan allt inflytande på de
beslut, hvilka i dess namn utfärdades, har konungamakten
denna tid för massan af folket, som vant sig att i
densamma se ett värn emot de mägtigas förtryck, varit blott
ett minne och ett framtidslöfte. Hos riksråden, hvilkas
pluralitet denna tid bestämde konungens beslut, låg
emellertid ingalunda magtens tyngdpunkt. De voro enligt
grundlagens egna ord riksens ständers fullmägtige, och af dessa
både valdes de och afskedades. Rikets styrelse hvilade
på de fyra stånden, bland hvilka bondeståndet dock
intog en mycket underordnad plats. I följd häraf
utbildades under denna tid Sveriges representativa
former, liksom under den starka konungamagtens tid våra
administrativa.
Under Frihetstidens första årtionde intog dock rådet
en temligen sjelfständig ställning. De fyra stånden stredo
nemligen sinsemellan om privilegier och förmåner intill år
1727, då den utländska politikens frågor bragte dessa
ståndstvister i glömska och delade riksdagen i de två
partier, som sedermera vexelvis beherskade riket. År 1727
hade nemligen rådet splittrats i partier, och riksdagens
pluralitet bestämde ifrån den stunden den utrikes statskonstens
riktning. Mössorna, som då egde öfvervigten, trodde sig dock
ännu behöfva använda åtskilliga förevändningar för att ur
rådet aflägsna motståndare — men när hattpartiets stormande
krigsifver år 1738 vunnit ständernas pluralitet, aflägsnade
desse ur rådet alla motpartiets män, utan att förebära
något annat skäl, än att de saknade riksdagens förtroende.
Ifrån denna stund voro riksråden blott det partis ombud,
som för tillfallet egde riksdagsmajoritet och styrde riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
