Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emellertid foga sig, då flere af mössorna enligt sin
lagliga rätt fordrade tid till öfverläggning, för att — såsom
Essen så värdigt uttryckte sig ”få tänka på sådana
utvägar att komma ifrån detta, som med fäderneslandets
och constitutionens bestånd kunde förenas, ty när det
gällde så mycket, hade han af förfarenheten och
förfä-drens exempel lärt, att den vore bäste adelsmannen, som
värdigast uppfyllde den medborgerliga skyldigheten att
åsidosätta enskild förmån för det allmännas väl*.
Liljehorn medgaf uppskof: ”den ädla eld, han med glädje fann
hos hvar värdig ledamot på riddarhuset, hoppades han
skulle ej genom tiden försvinna — — — sakerna vore i
4en ställning, att man borde vincere aut mori”.
Då ståndsstriden hunnit denna höjd af förbittring,
ansåg konungen rätta ögonblicket vara inne att göra sig
påmint. Riksdagen sjelf hade fallit i delo och syntes
sakna alla medel att sjelf lösa tvisten. Det var konungen
värdigt att söka åstadkomma en billig försoning. Hvart
ett sådant försök skulle föra, var omöjligt att förutsäga.
Men i den mån det lyckades, skulle konungens betydelse
stiga; en förlikning, åstadkommen genom någon utanför
striden stående, skulle i sjelfva verket vara grundad blott
på det inflytande, man unnade denne. Det var att på en ny
punkt återupptaga samma bemödanden, som legat till grund
för compositionen. Rådet, med bvilket konungen
meddelade sig, gillade enhälligt hans afsigt att med talmännen
öfverlägga om sin kröning och skälen till dess fördröjande.
Den 28 November, dagen efter det adeln mottagit sina
medstånds afvisande svar angående konungaförsäkran,
mottog konungen i fyra riksråds närvaro landtmarskalken
och talmännen, som han låtit uppkalla. Han föreställde
dem vådan af ståndens söndring; konungar före honom
hade begagnat liknande tillfällen till enväldets vinnande.
Trogen sitt löfte vid riksdagens början att vilja förena
söndrade sinnen, hade han kallat dem för att erbjuda sig,
den ende i riket som ej hade mera gemenskap med det
eua ståndets intressen än det andras, till en medlare emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
