Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. G. Tessin, utsedd till Sveriges sändebud i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle haft till syfte att bedraga. Tessins inbillningsgåfva
har väl varit mägtig att upplyftas och vårmas af religionens
sanningar och han har i en sådan stämning väl oftast
uppriktigt känt, hvad han talat. Som barn hade han rört
fruntimren på hofvet med sina predikningar7) och på gamla
dagar finna vi honom någon gång orda öfver heliga ämnen
med en uppriktighet, som liknar hjertats. Men att de heliga
sanningarne haft annan verklighet än en illusorisk för hans
inbillning, att de haft en allvarlig verklighet för hans vilja,
kan det vara frestelse att betvifla, när Tessin i handlingens
stund ofta synes ledas af kall beräkning och äfven beskylles
att hafva anvåndt heliga ord i egennyttiga syftens tjenst.
Säkert är det, att Tessin af andra höga tankar, såsom fo-
en början för Lovisa Ulrika sedan för allmänheten. För att först
anföra något ur brefven — huru betraktar Tessin väl sina egna lysande
egenskaper? Vältaligheten är nyttig, emedan en saks blotta godhet
föga rörer menniskan, utan tarfvas dertill ock ”en böjeljg tunga,”
(En gammal mans bref, I. 56) hvarföre Tessin ock räknar retoriken
till moralen (1. c. II. 157). Ännu en fördel af vältaligheten är, att
man bättre kan sysselsätta sig med ”det angenäma Intet, hvilket utan
någons förfång tjenar sinnet till nödig ro och hvila. Godt sällskap
och det täcka könet kåla krutet och göra det eldfangt, samt gifva åt
våra tankar de lätta och fagra färger, utom hvilka all vältalighet är
tung och trög” (1. c. I. 58). Ett godt minne är godt att ega, emedan
det sätter en i stånd att inblanda en mängd i vårt ”dagliga
umgän-gestal” (1. c. II. 8). Och sjelfva dygden, hvilken recommenderas,
emedan ingen handling af en hög herre blifver dold (1. c. I. 45),
definieras som ”en väl eftertänkt blandning af ondt och godt,” ty alla
dygder blifva skadeliga ”om de ej rätteligen utspädas” (1. c. I. 334).
Dessa och dylika lärdomar voro naturligen ej ämnade för den 6—8
åriga prinsen allena, till hvilken de skrefvos, men passade i öfrigt till
den anda, man ville ingifva honom, att ”en konung vore mera
lyck-salig än på jorden bestås, om han egde konungahögheten, men sluppe
konungabesvären” (1. c. I. 181). Ännu må anföras, på hvad sätt
Tessin för prinsen prisar konungens ställning under 1720 års författning:
”Han (konungen) kan visserligen göra allt det goda, han vill; mera
magt har Gud sig sjelf ej förbehållit. Gud är allrådande och
alls-våldig, dock har han sig inom sitt sjelfständiga väsende bundit och
inskränkt medelst sina af evighet sjelftagne barmhertighets och
rätt-fardighets egenskaper, att endast göra hvad godt och rätt är; så att
en menniska, som väl gör, tro håller och lag lyder, har i kraft af
Dess eviga Regeringsform allsintet ondt att befara; och således äro
vi efter Guds egen instiktelse frihetens och ej träldomens barn” (1. c.
H. 94). Hvilken oblyg sophism ännu år 1754!
7) Tessin och Tessiniana; sidd. 12 och 13. Såsom bevis på T:s
ödmjuka christlighet anföres derr ”Alltifrån 1728 gick han offentligen
i kyrkan till Skrift och Aflösning.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
