Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Generalernas hemkallande. Befälets uppdragande till Bousquet. Capitulation. Infanteriets transport. Cavalleriets marche till Wasa. Generalernas öfverfärd till Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göromålet för den general, i hvars händer styrelsen
öfver-flyttat befälet. Då man först påtänkt att hemkalla
Lewen-haupt, fruktade man, att svårligen någon skulle vilja anföra
arméen i det förtviflade skick, hvari den råkat. Sedan den
ene efter den andra af de hemmavarande generalerna vägrat
att mottaga uppdraget, måste styrelsen besluta sig för gamle
general Bousquet, oaktadt hans reformerta trosbekännelse 6 * * * *).
Denne hade troget tjenat svenska kronan, alltsedan han i
slaget vid Frauenstadt, .då capitain, blifvit dess fånge. Han
var en erfaren och studerad officer, men framför allt en äkta
soldat, som hade det ordet om sig att ega hjerta som ett
lejon. Yar således enligt C. Gyllenborgs ord i rådet
meningen att gifva soldaterna en anförare, af "hvilken de kunde
förvänta att blifva anförda uti nationens genie, hvilket
konung Carl så väl kännt och så lyckligen nyttjat11, så var
Bousquet rätta mannen. Men den usla stämningen i hären
hade genom de gamla generalernas bortkallande ytterligare
förvärrats, såsom den officer väl förutsett, hvilken i
conseil-len yrkade, att man genom en expres till Stockholm månde
begära att få behålla dem. Bousquet måste besvara öfv.
6) Rosen, hvilken först föreslagits, emedan han såsom riksråd
kände det, hvarom en annan skulle behöft underrättas, var måhända
icke sjeif obenägen, men ständernas önskan, att riksråd ej droges ifrån
sina egentliga åligganden, hindrade detta val. Cronstedt, hvilken så-
som gammal befälhafvare i Finland påtänktes, anhöll att, kommen till
71 år, med heder få sluta sina dagar och Düring, som dernäst anmo-
dades, vägrade skriftligen af vänskap för Lewenhaupt att öfvertaga
ett befäl, hvilket dessutom blott ständerna syntes kunna återkalla ur
händer, åt hvilka de anförtrott detsamma; nedlade Lew. ock godvilligt
befälet, sade han, vore för en general föga heder att skörda i
spetsen för oeniga officerare och modstulna soldater. Uppkallad i rådet
och ånyo uppfordrad att efterkomma befallningen svarade Düring
”det Norra skåningarne” (hans dragonregemente) ”ej vore så kära att
icke dess honneur vore ännu kärare.” Det sades, att man bort taga
honom på orden, ifall det icke varit så ond t om förfarna generaler.
Sedan äfven Spens afslagit befålet måste styrelsen öfverlemna det till
Bousquet (endast för den händelsen, att gubben enligt vana vore sjuk,
då öfv. Kaulbars ankom till högqvarteret, hade denne befallning att
lemna befälet till gardets chef, Otto Reinhold Wrangel, för hvilken
gen. majors fullmagt utfärdades). — Äfven Stenflykt hade för sin
vana vid lilla kriget varit af C. Gyllenborg föreslagen och visat sig
böjd att öfverresa till Finland för att se, om han skulle vilja åtaga
sig befälet. Rådsprot. d. 26, 28 Julii, 3, 4 Aug.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
