Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättningen, som blivit kvarlämnad på Stegeborg, och
bemäk-tigade sig borgen. Orsaken till konungens hastiga uppbrott var
underrättelsen, att hertigens amiral, Joachim Scheel, ankommit
med en mäktig flotta i skärgården och när som helst kunde
väntas vid Stegeborg.
Vi skola emellertid icke vidare sysselsätta oss med dessa
un
derhandlingar, enär de icke äga något intresse för vår berättelse.
I stället begiva vi oss en av dagarne i medlet av denna
händelserika september till Nyköpings slott, detta gamla Folkunganäste,
som, fastän så gott som alldeles grusat på 1300-talet, blivit så
återuppbyggt, att det nu, näst Stockholm och Kalmar,
räknades såsom det säkraste fästet i Sveriges rike. Här hade hertig
Carl sin fastaste stödjepunkt och här residerade nu hans gemål,
hertiginnan Christina av Holstein, förande såsom borgfru i sin
makes frånvaro högsta befälet på slottet, ett värv som hon skötte
med mäkta stor manhaftighet. Det är dock icke hennes i tidens
solida smak prydda våning vårt besök gäller utan en av de
underjordiska, hemska fängelsehålor, som befunno sig under
slottets mot ån vettande del. Där funnos många sådana, och de
flesta av dem saknade ingalunda »gäster». Den stränge hertigen
var mycket gästfri, då det gällde denna del av hans
hövdingedöme, en gästfrihet som likväl »gästerna» torde ha varit de siste
att prisa.
Vi inträda i en av dessa källrar. Det fuktdrypande valvet är
mycket lågt, så lågt till och med, att en lång karl svårligen skulle
därinne ha funnit någon plats, där han skulle kunnat stå rak.
Det är tidigt på morgonen, just vid soluppgången, och genom
den lilla förgallrade gluggen, utanför vilken hördes sorlet av åns
vatten, smög sig en blek solstråle ned i det mörka källarhålet
och kastade ett obarmhärtigt ljus över dess smuts och
mögelfläckar. I det bortre hörnet stod en låg träbrits, på vilken
något halm var utbredd, och på den satt en gammal utmärglad
man, vars långa toviga skägg och djupt insjunkna ögon gåvo
ett hemskt intryck av mänskligt elände. Men den gamle var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
