Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, det var verkligen tiggaren Malkus, som låg här och
slickade solsken, men dock icke alldeles samme Malkus, som vi förut
gjort bekantskap med, utan en betydligt fetare och frodigare
Malkus, än den halvt ihjälsvultne usling, som Gösta Svan tagit
upp från landsvägen. Det enda av hans person, som ännu
bibehöll samma eländiga utseende, var dräkten — men paltorna
höra ju till yrket, även om tiggaren är aldrig så välfödd. På de
runda kinderna, det förnöjda leendet och de under trasorna
kraftiga lemmarne syntes emellertid att Malkus icke farit illa,
sedan vi sist träffade honom.
Malkus var mätt och belåten och i det gassande solskenet på
de varma stenarne kände han sig så lycklig och förnöjd, som
trots någon kung. Det enda, han för tillfället saknade, var
någon att öva sin vältalighet med, ty på länge hade ingen
mänsklig varelse passerat den ödsliga vägen. Omsider skulle dock
hans önskan uppfyllas även i detta hänseende. En ensam
fotgängare, klädd som en välmående borgare, sågs nämligen
komma söder ifrån och med sävliga steg vandra vägen fram i
riktning mot staden. Solen brände, och då och då tog vandraren
av sig hatten och torkade sin svettiga panna. Tiggarens läge
var sådant, att han hade en förträfflig utsikt åt detta håll.
Också hade han en god stund iakttagit vandraren, i början med en
viss förnöjd likgiltighet, därefter med ett intresse, som till och
med förmådde honom att resa upp huvudet, och slutligen med
en omisskännlig förvåning.
Då vandraren hunnit ända fram till stenröset, ropade
plötsligt Malkus:
— Vid Bileams åsnas långa öron, vore jag ej övertygad om
att Lambert djäkne för längesedan vore hängd, så skulle jag
svära på, att han ginge vägen fram i dina kläder, främling.
Vandraren hajade till, ty han hade ej sett den bland stenarne
liggande tiggaren, och halvt ofrivilligt, utropade han:
— Vem talar här om Lambert djäkne?
— Ha, ha, ha, vid drottningen av Sabas strumpeband, nu ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
