Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vem är hon då? — Gubben Velam har ju en dotter, som
följde honom, då han försvann — Malkus, Malkus, du har
uppslagsändan i din hand, nu återstår endast att nysta upp härvan för
att se, varmed den slutar. Spåren äro sannolikt från i går,
antagligen hämtar hon vatten varje dag, solen sänker sig emot
trädtopparne och kanske återkommer hon snart, ty den väg hon
vandrar, lämpar sig.endast för fullt dagsljus. — Gott, vi skola
bida och se, men utan att skrämma henne med vår åsyn. .
Han såg sig omkring efter ett gömställe och snart hade han
träffat sitt val. Nära källan växte en tät och yvig gran, vars
grenar gingo ända ned till marken. Bakom dem beredde sig
Malkus en förträfflig utsiktsplats, där han kunde se utan att
själv bliva sedd.
Det visade sig att Malkus räknat rätt. Efter en väntan, som.
föga torde ha överstigit en halvtimma, hörde Malkus huru en
torr gren knastrade under en lätt fot, grenarne i snåret mitt emot
honom böjdes undan och en ung flicka, bärande en vattenhink
i handen, trädde fram och fyllde sitt kärl vid källan.
Vi, som känna henne, se genast att det är Anna Velamsdotter,
Lambert Velamssons syster. Malkus, som aldrig sett henne förr,
gissade dock, att det var hon.
Ett ögonblick stod hon stilla vid källan och såg sig omkring.
Förmodligen var hon dock icke alldeles okänslig för traktens
trolska rykte, ty då en fågel prasslade i snåret, ryckte hon till
och där kom ett uttryck av skrämsel i hennes annars så lugna
ansikte. Hon grep hinken och försvann åter i snåret.
Nu var det Malkus’ tur att träda fram. Med en skicklighet,
som skulle hedrat ett av Amerikas rödskinn, följde han henne
genom den snåriga småskogen utan att någon enda gång förlora
henne ur sikte, men utan att av henne bemärkas. Denne för
tiggaren ganska besvärliga vandring blev dock icke lång. På
andra sidan småskogen öppnade sig en liten glest bevuxen platå,
vars ena sida utgjordes av en alldeles lodrätt bergvägg. Lutad
mot denna och nästan dold av en lummig ek, vars täta krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
