Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt rika tillgången på råttor i denna underjordiska
avskrädeshög. Men jag hade fallit jämförelsevis mjukt och detta räddade
för tillfället liv och lemmar. Min nästa åtgärd blev att undersöka
om där fanns någon möjlighet att komma ut ur detta vämjeliga
fängelse. Men i detta avseende blev vissheten förkrossande.
Hålan, som var fyrkantig till formen men för övrigt till sin
byggnad liknade en brunn utan vatten, saknade varje den minsta
öppning annat än de springor i murverket, varigenom råttorna
sprungo ut och in. Och då jag sträckte värjan i höjden så långt
jag förmådde, kändes intet motstånd, intet tak. Golvet av den
kammare, från vilken jag nedstörtat, låg tydligen så högt, att
det icke fanns någon möjlighet att längs en lodrät, av fukt
slipprig mur klättra dit upp.
Gösta ryste, när han ånyo genomlevde dessa timmars ångest,
men så fortsatte han:
— Under min noggranna undersökning längs murarne gjorde
jag ett annat fynd, som kom håret att resa sig på mitt huvud,
fast jag icke kunde se det. Det var ett människoskelett, så
ren-gnagt, att minsta spår av kött eller senor saknades, men, då
man lät fingrarne glida över benen, kändes de raggiga som om
de överfarits med en rasp — märken naturligtvis av råttornas
tänder. Min företrädare, tänkte jag. — Huru länge skall det
dröja, innan mitt skelett befinner sig i samma skick? — Och
vid denna tanke stegrades min ångest, jag blyges ej att erkänna
det, till halvt vanvett. Jag ropade, så länge jag orkade, men
ingen svarade. Snart fick jag dock annat att tänka på, ty det
visade sig, att jag behövde alla mina krafter och den största
möjliga påpasslighet till mitt självförsvar. Det förhåller sig
nämligen, enligt vad jag nu fick erfara, med råttor alldeles som
med vargar. En och en äro de fega gent emot människan, men
i flock och drivna av hungerns kval anfalla de med raseri. Det
var just vad de nu gjorde, sedan den första förskräckelsen så
småningom gått över. Ja, de gingo nu anfallsvis till väga,
sprungo som ekorrar uppåt min kropp och höggo var de kommo åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
