Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddar Hans fortsatte:
— Det är icke med lätt hjärta jag givit dig detta råd, ty jag
inser full väl den fara du löper genom att följa det. Redan då
jag sporde att Sigismund i stället för att enligt besvuret löfte
begiva sig till Stockholm, där riksdag skulle döma mellan honom
och hertigen, styrt söder ut, förstod jag vad meningen var —
intet annat än det, att resa ett nytt krig emot sina undersåtar.
Nu vet jag att denna tanke icke var honom främmande redan i
Linköping och beviset därför äro hans ord till dig: »Törhända .
har-jag där, d. v. s. i Kalmar, användning för en trogen
anhängare och en god klinga.» Meningen med detta yttrande är
tydlig. Han hade redan då utsett Kalmar till stödjepunkten för ett
nytt krig. Där ville han samla sina anhängare, medan han såg
sig om efter en ny utländsk krigshär. Därför styrde han ock
själv åt det hållet, i stället för mot Stockholm, och om ej de
vreda vågorna i Österhavet uppslukat honom, så befinner han
sig sannolikt där.
— Jag tror att du har rätt, fader, medgav Gösta.
—Men knuten att skaffa en ny utländsk krigshär emot
Sverige blir svår, snarast omöjlig att lösa. Polens bistånd är föga
att bygga på, ty allt i den polska riksdagen beror av på vilken
sida dukaterna skramla högljuddast, men det blir troligen icke
på Sigismunds. Ej heller blir det lätt att värva annat krigsfolk,
ty var taga värvningspenningar? Sålunda är det sannolikast,
att den utländska hären går upp i rök. Men dess värre blir det för
de få svenska anhängarne i Kalmar, ty de skola få hela svenska
nationen emot sig och, när de icke kunna hålla fästningen längre,
så bli de behandlade som — landsförrädare.
Gösta ryckte till och bleknade. Men han insåg att riddar
Hans hade rätt. Icke desto mindre beslöt han att vandra den
väg, som det givna löftet utstakade, och från denna stund
försökte ingen på Lunden, icke ens Ingeborg, att avvända honom
därifrån.
Det dröjde ännu fulla två veckor innan säker underrättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
