Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru jag skall kunna på ett högsintheten i ditt anbud
motsvarande sätt belöna ditt vackra offer åt fäderneslandet, ty du är
icke den man, för vilken hovgunstens vanliga nödmynt är
gångbart. Det enda jag kan bjuda dig är — min vänskap. Min
tacksamhet och mitt förtroende har du förut. Jag behövde sådana
män, som du, i mitt råd. Vad säger du om riksrådsmanteln?
Den bjudes dig icke som belöning för din offervillighet utan av
förtroende till din klokhet och rättrådighet.
— Ers majestät, svarade Gösta med rörd stämma, er vänskap
och ert förtroende är mig nog — en kärare belöning för vad ni
kallar min offervillighet, kan jag icke tänka mig. Men förskona
mig från maktens höjder. Jag skulle ej trivas där och ansvaret
där uppe skulle kännas mig för tungt. Så länge kriget varar vill
jag troget tjäna er och riket emot fienden och ha både liv och
möda osparda under er fana. Men då, som jag hoppas snart
nog, fred åter blir i landet, och det gäller att genom idoghet och
omtänksamhet var i sin stad hjälpa till att läka de sår, som dess
blodiga gissel slagit, låt mig då åter draga hem till den
fäderneärvda torva, vid vilken jag vuxit fast. Säkert skall jag där i all
obemärkthet gagna landet mera än jag i min oerfarenhet skall
göra under riksrådsmantelns purpur.
Gustav Adolv omfamnade honom.
— Ske dig, som du vill, och jag skall säga dig en sak i
förtroende. Jag skulle själv knappast kunna tänka mig en högre
lycka, än den, att det vore mig tillåtet att göra som du. Väl är
jag ung, och ringa är min livserfarenhet, men det vet jag redan,
att maktens gyllene krona är fodrad med törnen.
Konungen gick häftigt fram och tillbaka, som han plägade, då
han var upprörd. Slutligen stannade han framför Gösta och med
den solglans i blicken, som var Gustav Adolv egen, sporde han:
— Var har du då dessa apostlabilder, vars märkliga saga du
nyss berättat.
— De äro där ute, svarade han, i det han pekade på fönstret
åt gården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
