Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjömansliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och stod i med årorna, som var det enda vi hade
kvar av båten.
Frampå morgonen blev vi observerade. En båt kom
ut med några negrer i, men vi begrep inte ett ord
av deras satans rotvälska. Det var emellertid till
Gullport vi kommit.
Det såg ut som om negrerna var rädda för oss,
ty de stängde in oss i ett skjul och kastade till oss
några gröna majskolvar. Där satt vi flera timmar och
skaffade och glodde dumt på varandra. Men så
öppnades dörren och där stod två poliser med en knippa
handklovar och det stod inte länge på förrän vi hade
manschetterna på och tågade ut på en landsväg med
poliserna före och en massa negrer efter som skrek
och hojtade. Så kom vi in till själva stan, en liten håla
för resten, och där skuffades vi in i kurran.
Jag samlade ihop all min dåliga engelska och
frågade poliserna vad vi skulle få för straff.
— Enligt lagarna i den här staden bli ni hängda.
Ni ska bara rannsakas lite och sen åker ni opp,
förstår ni! Så enkelt är det.
Det var då jag blev rädd, för jag trodde dom
jäklarna, så grymma som de såg ut. Jag var
alldeles övertygad om att jag bara hade några timmar
kvar att leva och började tänka på morsgumman och
farsgubben därhemma och bra nära var det att jag
satt till lipen. Tänk dig själv! 19 år och första
rymningen.
Men efter ett par timmar kom vår kapten och
förste styrman och hämtade oss. Vi åkte på
järnväg till Pensacola och fördes ombord och fick
naturligtvis inte gå i land hela tiden vi låg där. Inte ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
