Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandra, tecknar deras handlingar, följer dessas motiv in i den
mest undangömda vrå af människohjärtat, låter motiven
framträda med en så lefvande och slående sanning, att ej det
flygtigaste tvifvel på deras sanning är möjligt, låter karaktären
och lynnet framväxa genom handlingarna och skiftar glädje
och sorg, lycka och olycka, ej efter moraliska doktriner utan
hänsynslöst såsom lifvet själft. Häraf den ouppnådda
objektiviteten, den lefvande verklighetstroheten, den slående
sanningen i hans skildringar. Men till skilnad från åtskilliga af
de moderna franska författarne står han icke kall, ännu mindre
med ett doldt hånlöje öfver det lif han åskådar och framvisar.
Lifvet är för honom något stort, allvarligt, öfverväldigande
och gåtfullt; han är själf med däri, ej bättre än andra
mänskor, står ej upphöjd däröfver och ser ned på det, utan strider,
äflas, lider, spörjer och frågar med sina personligheter. Han
är själf som de, en lekbåll för denna storartade gåta, lifvet,
han blottar de doldaste fibrer af sin egen själ i sina
personligheters, och med en aldrig ett ögonblick försvagad energi,
med brännande och omutlig törst efter sanningen, med ett
hjärta som lider och flämtar efter lösning af frågan, efter hvila
och ro i själen, spejar och forskar, letar och spanar han i
själens doldaste vinklar, liksom i vida och stora utsigter öfver
hela slägtled, efter svaret på frågan, hvad detta underliga
väsen, människan, är, hvad denna fruktansvärda gåta, lifvet,
betyder. Denna väldiga mörka bakgrund för skildringarna,
lifvets stora dunkla gåta, gifver åt dem ett allvar, som
stundom blir nästan heligt, denna brännande törst efter
sanning för hufvud och hjärta och detta personliga deltagande
i människornas dunkla lott, i deras litenhet och svaghet gifver
åt skildringarna i all deras objektivitet en sympati och en
värme, som gör att man ej dömer vare sig författaren eller hans
personer, utan är helt med både med tanke och känsla. Och
hans makalösa analytiska skärpa, hans underbart lefvande
åskådningsförmåga och förmåga af formgifning kommer en
att glömma, att han ofta bryter mot alla de regler för
komposition, som vi äro vana att fordra i ett konstverk. Man märker ej,
att den sammanhållande enheten af en hufvudtanke, en
hufvudhandling och en hufvudpersonlighet saknas, man glömmer att
fråga, hvarför de långa i detalj utförda episoderna eller de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
