Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6 LEO N. TOLSTOJ.
som till och med hans uppriktighet icke vill öppna på vid gafvel.
När hon framträder, är det nästan endast i det hon visar sin
människokärlek och i all synnerhet sin kärlek till man och
barn. Särskildt rörande är det bref, hon skrifver till dem på
sin dödsbädd. Häri finnes också ett litet stycke, sannolikt
skrifvet ur Tolstojs eget hjärta: »Skall min kärlek till dig
och barnen upphöra vid min död? Nej, det är omöjligt! Jag
känner det allt för djupt i detta ögonblick för att kunna tro,
att den känsla, utan hvilken tillvaron skulle blifva mig obe-
griplig, någonsin skulle kunna upphöra. Min själ kan icke
lefva utan sin kärlek till eder; men att den skall lefva evigt,
vet jag endast och allenast däraf, att en känsla som min
kärlek aldrig skulle kunna hafva uppstått, om den någonsin
hade skolat upphöra.» Ur de grusade teorierna träder här
fram öga mot Öga med döden en annan och vida fylligare
makt än de, kärleken och kärleken såsom tillvarons för-
klaring.
Med denna såsom slagruta är det han rör sig bland
människorna, den är den våg, på hvilken han väger dem. Där
han möter ett hjärta med förmåga af oberäknande kärlek och
tillgifvenhet, där slår hans eget varmare. Visserligen dömer
han ingen, han skildrar alla lugnt och objektivt, och hans
psykologiska intresse kommer honom snarare kanske att dröja
mera vid de personer, som sakna denna andens lödighet, än
vid dem, som ega den. Så är fadern vida grundligare och
tydligare skildrad än modern. Men där han träffar en själ
som eger den, där får skildringen en helt annan värme
än eljest. Han ser guldkornen tvärs igenom svagheter,
hvardagligheter och småaktigheter; dem som älska mycket,
dem förlåter han mycket, eller rättare hos dem öfverser han
med allt annat. Tvärs igenom sin förste lärares tysken Karl
Ivanitschs löjlighet upptäcker han det rent mänskliga, ser
huru denne under ett ensamt, glädjefattigt lif alltid trängtat
efter, liksom han alltid saknat, personlig tillgifvenhet och
föremål, på hvilka han kunnat utan förbehåll slösa sin. Och
teckningen af denne nästan halft fjollige stackars gubbe är
gjord med den varmaste sympati, som sträcker sig till och
med till hans egendomligheter och löjligheter. Det gäller
nästan om författarens stämning mot honom i dess helhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
