Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 19
följer han pilgrimens ord och rörelser. »Än upprepade han
flere gånger: ’Herre förbarma dig’, men hvarje gång med
ny kraft i uttrycket. Än sade han: Tillgif mig, Herre! Lär
mig hvad jag skall göra, Herre!’ ’Lär mig hvad jag skall göra,
Herre!’ upprepade han med ett uttryck, som om han väntade
att ögonblickligen få svar. Än hörde man blott hur han jäm-
rade sig och grät .... ’Ske din vilje’, utbröt han plötsligen
med ett uttryck, som blott han kunde säga det, föll med
pannan mot golfvet och grät som ett barn» .... Här har
"1 olstoj mött nagot af samma art som den innersta sub-
stansen i hans egen personlighet. Denne halfifånige pilgrim
har berört den sträng, som sedan ljuder genom hans hela
lif och författarskap, den alltid lefvande trängtan efter det
högsta i lif och vetande, som med tyst sorgbundenhet andas
ut genom hans mannaålders skepticism eller brist på lifs-
åskådning och som hos honom vid gränsen af ålderdomen
framkallar denna egendomliga kris i lif och författarskap,
hvarom hans senare skrifter tala. Eller är det icke denna
trängtan efter ljus, hvila och fullkomlighet, såsom efter en
bättre värld, hvilken lägger honom, skeptikern, i pennan
följande mot den halffånige bonden afundsjuka suck: »Det
har runnit mycket vatten vid stranden sedan den tiden,
månget minne från tidigare dagar har mist sin betydelse för
mig och stai för mig sasorn en dröm; till och med pilgrimen
Grischa har för länge sedan slutat sin sista vandring; men
det intryck han gjorde på mig och den känsla han väckte
hos mig skola aldrig försvinna ur mitt minne. Ja, Grischa,
du var en äkta kristen! Din tro var så stark, att du kände
Guds närhet, din kärlek så stor, att orden af sig själfva ström-
made öfver dina läppar utan att du vägde dem .... Och
hur högt prisade du icke hans storhet, i det du med tårar
kastade dig i stoftet, då orden icke mera ville räcka till.»
Man kan icke misskänna det motiv som ledt författaren
till att skildra barndomen, ej häller skälet till den kärlek till
ämnet, om hvilken skildringen i hvarje drag bär vittne. Från
sin hopplösa jagt efter en fast punkt, efter en tillfredsställande
åskådning är det en hvila för hans själ att ånyo genomlefva
en tidsålder, då anden, ännu ej splittrad af reflexionen, hvilar
i en orubbad tros harmoni, då känslan nymorgnad och oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
