Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 LEO N. TOLSTOJ.
förlofvad med Lukaschka och bröllopet skall stå om en vecka,
förklarar han henne genast sin kärlek. Hon är för tillfället
förargad på Lukaschka, Olénins egendomliga företeelse lockar
henne, och med naturbarnets omedelbarhet ger hon honom
ett halft ja. — »Jag beder dig för Guds skull att svara mig:
Älskar du mig?» — »Hvarför skulle jag icke det. Du är ju
hvarken vind eller sned», log hon och tryckte hans händer
kraftigt mellan bägge sina. — »Nej, hur mjuka och hvita dina
händer äro; man skulle tro de vore af sammet». Men samma
natt blir Lukaschka svårt sårad i en expedition mot tschet-
schentserna, och då vaknar med mångdubbel kraft hennes
kärlek till denne. »Gå, jag hatar dig!» ropar hon mot Olénin,
och denne packar i hast sina kappsäckar och reser. Hans
roman bland kosackerna är slut.
Vi finna sålunda i denna skildring Tolstoj flyende från
kulturen ut till naturlifvet. Detta står för honom såsom det
högre, det fullkomligare; men för kulturmänniskan är det ett
förloradt paradis. Han kan ej mera blifva omedelbar och då
ej häller gå upp i det omedelbara naturlifvet; dess lycka är
icke för kulturmänniskan. Kulturen och reflexionen ha oläkligt
splittrat henne. Den ideala törsten, som en gång väckts i
hennes själ, låter ej söfva sig, och den släckes ej häller. Men
verkligheten blott gäckar den. Försöket att finna lyckan i
människokärlek och själfuppoffring, i att lefva för andra, miss-
lyckas, och teorien om lyckan häri faller för de vaknande, med-
födda drifternas kraft. Vill man själf lefva med, kan man ej
lefva blott för andra. Och kvar står blott såsom lifsåskådning
panteismen. Människan är ett naturväsen såsom de andra; hon
drifves i sitt lif af en hemlig, dunkel, gåtfull kraft, allnaturens
obegripliga lif, hvaraf hon är en liten del, och lifsyttringarna
af denna makt blåsa bort hennes teorier och föresatser så-
som vinden rök. Men med detta svar, som icke är något
svar, nöjer Tolstoj sig icke; tanken arbetar vidare på gåtans
lösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
