Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^6 LEO N. TOLSTOJ.
Nikolai Rostov kommer efter sitt första fälttåg tillbaka hem
på permission, och han hälsas med jubel af sin känsliga familj:
»Natacha kvalde honom först med kyssar och tog så i en
knapp i hans tröja och gaf sig till att hoppa på samma ställe
som en get, i det hon utstötte höga skrik. Man såg icke
annat än ögon, som strålade af tårar och glädje och kärlek,
och läppar som kysste hänryckta välkomstkyssar.» Sist kom-
mer med darrande hjärta modern. »Hon föll snyftande i hans
armar, och utan att hafva kraft att lyfta upp hufvudet tryckte
hon honom till sig med ansigtet mot de kyliga snörena
på hans uniform.» Natachas sätt att uttrycka sin glädje
kännetecknar henne lika mycket som situationen. Och midt
under sitt uppgående i återseendets glädje, som nästan be-
tager henne sansen, kan modern icke undga att känna med
sitt upphettade ansigte, att snörena på sonens uniform äro
kyliga. Eller man tage scenen, då den gamle Balkonski får
underrättelsen, att hans son Andreas stupat, och förtviflad samt
ryckt ur sin vanliga beherskning meddelar sin dotter denna
nyhet, som hon känner lika djupt: »Furstinnan hvarken rörde
sig eller svimmade. Hon var blek förut, men vid dessa ord
syntes hennes ansigte förändras, och hennes ögon strålade
plötsligt . . . Hon glömde den fruktan hon annars hyste för
fadern, grep hans hand och drog honom bort till sig, i det
hon kysste hans tcnrapergamentartade kmd> Och då Andreas
oförmodadt kommer räddad hem direkt till sin hustrus döds-
säng och två timmar därefter återser fadern, skildras detta
möte sålunda: »Då han öppnade dörren, stod han inför honom.
Den gamle omfamnade under tystnad sin son med sma torra
armar, som liknade järntänger, och brast i gråt.» Till och
med personer, som blott i förbigående skymta förbi, ställas
lika tydliga fram. I den kanske mest spännande episoden i
hela arbetet, i ögonblicket för Natachas bortförande, då maif
hastar fram i skildringen för att finna utgången, kan man ej
undgå att stanna för att betrakta kusken, som skall köra.
Liknande drag möta på hvarje sida och göra alltid slående
och omedelbart verklighetsintryck. Men det är aldrig en pe-
dantisk eller fotografisk afritning af alla möjliga bisaker: ett
eller två, de i situationen mest framträdande, omedelbart i
ögonen fallande dragen göra det hela. Och det är sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
