Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ.
59
som de dödsdömda själfva, och han frågar sig med skräck,
hvem som kan vara skuld till detta kalla förfärliga mord på
människor, utförda af viljelösa människor, som dock känna
ansvar därför. Utan att han gör det klart för sig själf är
detta ögonblick nog att fullständigt hos honom utsläcka tron
pa skapelsens fullkomlighet, pa hans egen och alla människors
själ och på en allsmäktig Guds tillvaro. Han har väl förut
haft tvifvel rörande dessa ting, men då har han ändå alltid
sökt felet hos sig själf liksom också boten därför. Nu kan
han icke detta; han har ingen skuld i hvad som försiggått,
och det obevekliga faktum kan han ej rubba. Han blir inför
det fullständigt som medvetslös.
Ur sin dvala väckes han genom en af sina medfångar,
som riktar nagra ord af vänlig medkänsla och några tröstande
ordspråk till honom. Det är en vanlig musjik, Plato Karata-
jef, smutsig och okunnig, men i samma glada jämnmod som
om han befunnit sig i de lyckligaste förhållanden och med
detta drag af välvilja, belåtenhet, saktmod och människokär-
lek, som utmärker den ryske bonden. Han skildrar sin lef-
nadshistoria, som andra skulle anse vara af det sorgligaste
slaget, men han anser ingenting vara att säga därom: det
skall så vara. »Det är ödet som gör sitt val, och bakefter
beklaga vi oss . . . Man tror det är en olycka, och så vänder
det sig till lycka . . . Lyckan är såsom vatten i en fiskryssja,
låter man den ligga, är den full, tar man upp den, är den tom.»
Han tager sig af en liten vilsekommen hund, beder i sitt elände
äfven för djuren och sofver lugnt och godt, under det utanför
gråt och skrik och svordomar under branden ljuda. Denne
man gör att djupt intryck på Peter; i sin okunnnighet förstår
han hvad ej Peter någonsin lyckats lära, den högsta af all
visdom, konsten att kunna lefva, hvilken har sin rot i en enkel,
på gudsfruktan fotad lifsåskådning. Under intrycken härifrån
känner Peter de sammansjunkna idealen åter resa sig i hans
hjärta och hvila på en grundval, som intet kan rubba. Och
under de gräsliga lidanden, som han utstår under fransmän-
nens återtåg, då fångarne släpas med, tillegnar han sig Karata-
jefs åskådning; han, hvars ande genomflackat universum, går
i lära hos denne enfaldige musjik och finner nu först i hans
och lidandets skola den själsfrid och tillfredsställelse med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
