Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomtegubben i Åbo slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pep in om höstnätterna eller förekomma att snö och
regn trängde in genom läckor i taket. På dessa
vandringar mötte han ofta tomtegubben, som var stadd i
samma ärenden, ty båda gubbarna hade ingenting så
kärt här i världen, som sitt slott och räknade icke på
något besvär för att hålla ihop dess bofälliga murar.
Ingen annan brydde sig om den åldriga byggnaden:
stod den, så stod den, och ville den ramla, så fick den
ramla.
Elden gick öfver den, tiden gick öfver den,
vintrarna snöade in, somrarna regnade in, blåsten ruskade
om tegel och skorstenar, råttorna gnagde hål i golfven,
hackspetten sönderhackade fönsterposterna, bjälklagen
murknade, källarhvalfven hotade att instörta och tornen
sågos betänkligt luta. Åbo slott hadé snart varit en
grushög, om ej tomten beständigt sysslat med att lappa
dess skador, och nu fick han en medhjälpare i gamle
Mursten.
Tomtens sjuhundraåriga hjärta kände sig rördt. Mir
nix, dir nix, hände en vacker dag, att han vände
lamm-skinnsmössan med ullen utåt, och strax blef han synlig.
Gamle Mursten hade sd när i förskräckelsen ramlat ner
utför torntrappan, när han såg framför sig den lille,
vänligt grinande gubben med det långa, hvita skägget och
den krokiga ryggen. I sin häpnad ville han göra
korstecknet, som ännu brukades i hans barndom, men tomten
förekom honom.
— Är du rädd för mig? — sade tomten.
— Nehej — svarade vaktmästaren stammande,
men rädd var han. — Hvem är det jag har den
äran ... ?
Tomten skrattade på sitt vanliga småsluga sätt. —
Jaså, du har inte den äran att känna mig? Minns du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
