Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomtegubben i Åbo slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tredje persons öra. Barn, barn, förråd aldrig något, som
blifvit dig anförtrodt under tysthetslöfte!
Rosa trodde att gamle morfar begynte bli barn på
nytt. Han var ju åttioåtta år gammal.
Vaktmästaren Mursten lekde likväl två år ännu, men
gick icke mer i hvalfven och torntrapporna; han kände
sig svagare i benen och misstänkte, att han började
blifva gammal. Han hade ingen lust att möta sin gamle
vän, tomten, ty af många tecken såg man, att tomten
icke mer var så vänligt stämd mot slottets invånare,
som förut. Aldrig mer fann man rummen städade på
morgonen af osynlig hand, blommorna vattnade och
förfallna murar reparerade, utan att man visste af hvem.
Slottet förföll med hvar dag allt mer; det hjälpte icke
en gång att lappa och bygga, ty ingenting höll stånd mot
den förstörelsens makt, som nu huserade i den gamla
borgen.
En dag sade gamle Mursten till Rosa: — Led mig
på en vandring i slottet!
— Ja — sade Rosa. — Hvart vill du gå, morfar?
Vill du gå i hvalkven, i salarna eller i tornet?
— Nej, nej, icke i hvalfven och icke heller i tornet,
jag kunde möta någon i trapporna. Men led mig till
något öppet fönster mot Aura. Jag behöfver frisk luft,
jag tycker mig ända hit känna den unkna luften från
håltornet.
— Då skola vi gå till västra salen mot ämynningen.
1 dag är en vacker sommardag; jag drager min lille gosse
i korgvagnen med oss. — Rosa hade nu en liten gosse,
som bar kung Eriks namn.
De vandrade långsamt genom slottet. Det var så
vackert, när solen i sin eviga ungdom sken in på de
mäktiga, grå, föråldrade murarna och den snart nitto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
