Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkklockorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väktarens Lisa var klädd i krans och krona och hörde
klockornas klang, men intet annat hörde hon på sin
bröllopsdag, och likväl var hon hon så glad . . .
Så gick ett år förbi. Då bar Lisa till dopet i kyrkan
sitt första barn, och åter ringde klockorna lustigt och
gladt, och åter hörde hon intet annat än dem. Men hon
såg desto mer, hon såg sitt lilla leende barn. Och
klockorna ringde i solskensmorgonen öfver den unga
moderns fröjd.
Åter förgingo några år; då såg man Lisa föra sin
förstfödde bort till hans tidiga graf. Där låg den lille
så blek och stilla med en grön krans på locket af sin
hvita kista. Och den unga modern grät. Men klockorna
ringde i den mulna höstdagens storm ... deras klang var
så mild som ett barns bön, men sorgsen ändå som ett
sviket hopp och en skön, men förlorad framtidsdröm.
Sedan gingo åter flera år förbi, och så kom den dag,
när väktarens Lisa förde sin äldsta dotter till Herrens
bord. Och åter ringde klockorna som fordom, och åter
stod sommaren i sin första blomstrande barndom och
lyssnade på de kända tonerna ur malmens hjärta. Den
lyckliga modern hörde dem i sin själ och grät af glädje.
Åren fortsatte sitt lopp och samlade mycket af det
forna i grafven, medan det nya och friska kom upp i
det förvissnades ställe. Och allt läto klockorna höra sin
klang i sorg och glädje. Väktarens Lisa ledsagade till
den långa hvilan sin far, väktaren, sin man, den högt
saknade ; hon gömde i jorden fyra af sina barn och nästan
alla vänner från sin ungdomstid. Det unga släktet
blomstrade upp; hon förde sin dotter till brudstolen, hon
förde till dopet sina leende barnabarn. Och hvarje gång
hörde hon klockorna ringa, och hvarje gång tackade hon
Gud, för sorgen liksom för glädjen, i djupet af sitt hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
