Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Lillis näsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa:
ni ser det själf, jag har för liten näsa.
Att få den längre, säg, hvad skall jag göra?
Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.
— Nå — sade gumman — är det intet annat,
så vet jag råd, och mången det besannat.
Jag är en fe, jag gifver dig förmåga
att utan doktor lindra själf din plåga.
Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen,
du blir på någon väntad fröjd bedragen,
gif akt på näsan; det kan ju försökas;
jag spår, att då skall hennes längd förökas.
— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge,
men lofva, att jag ej får vänta länge!
— Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa
jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.
Och Lilli gick, belåten med den trösten,
till sina sköna äppleträd om hösten,
förtjust att få med fulla händer plocka
den rara frukt hon sett så länge locka.
O ve! Då hade under sista natten
byns snåla pojkar plundrat hela skatten,
och Lilli kände, stackars snopna flicka,
som hade hon i näsan fått en sticka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
