Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintersagan om Skyhög och Molnskägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vintersagan om Skyhög och Molnskägg.
I den stora skogen långt borta i Finlands ödemarker
stodo på ett ställe två höga furor helt nära hvarandra.
De voro så gamla, så gamla, att ingen mera visste när
de varit unga, och man kände dem redan på långt
af-stånd, där deras mörka toppar reste sig högt öfver alla
andra träd. Om våren sjöng talltrasten ljufliga visor i
deras grenar, och de små blekröda ljungblommorna sågo
med så innerligen ödmjuka blickar upp till dem, liksom
ville de säga: »Gode Gud, är det möjligt att växa så hög
och blifva så stor och gammal i denna världen?» Men
om vintern, när yrvädret svepte hela nejden i snö och
gräset vissnat och ljungblommorna sofvo djupt under
drifvornas hvita täcke, då for den vilda stormen genom
furornas kronor och sopade snön från deras evigt gröna
grenar; och orkanen bortförde stora hus och kullstörtade
hela skogar, men furorna stodo orubbliga och sviktade
aldrig, ej heller brusto de, när allt brast omkring dem.
Det vill något säga att vara så styf och stark.
Icke långt därifrån ser man ännu en kulle i skogen,
och på den står en liten torpstuga med torftak och två
små fönster. Där bodde den fattige torparen och hans
torpargumma, och de hade en potatistäppa och en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
