Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi voro som de vissna blad,
dem höstens vindar strö i rad,
och ingen minns den björken,
som förr var deras hvilostad.
Så gick den långa vinterns lopp,
och mången föll och stod ej opp,
men himlens stjärnor lyste:
Guds kärlek var vårt enda hopp.
Då lät allsmäktig Gud sin sol
än skina varm på frusen pol,
och gisseln vardt borttagen,
som slog vårt land så hårdt i fjol.
Välsignelse af höjden sken
på hvarja ax, på hvarje gren,
och underskön blef sommarn,
och rik på korn blef hösten sen.
Nu malar åter bygdens kvarn,
nu spinner åter mor sitt garn,
nu tröskar far i logen,
nu ha vi hem, vi arma barn.
Om nu vi glömde detta allt
med munnen stum och hjärtat kallt,
så skulle stenen tala,
som malar kvarnens mjöl och malt;
så skulle åkern prisa Gud,
så skulle agnarna få ljud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
