Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det vissnade löfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det vissnade löfvet.
En höstsaga.
Nu är det höst, och det svarta mörkret ser in genom
fönsterrutan. Stormen hviner, regnet smattrar mot
porten, hafvet går i höga vågor. O, det mörka, dystra,
brusande hafvet, hur det dånar mot sina klippor, hur
det ryter efter rof, hur det ligger begrafvet i höstnatten
som en lefvande dödl Det är dock samma haf, som
vid midsommartiden låg så leende gladt kring sina
blommiga stränder, när de hvita seglen flögo som måsar
däröfver och barnen vid bryggan sköto ut sina
barkbåtar. Nu är det svart och hotfullt, ingen kan se dess
aflägsna vågor; mörkret ligger som en gardin för det
okända fjärran.
Och den sköna, lummiga skogen; hur grön och
doftande var han icke i somras, när solen sken och
fåglarna sjöngo och de små flickorna sutto där och sökte
fyrväpplingar i gräset! Nu är han öde, härjad och tom,
hans lockiga björkar ha fällt sina löf, hans susande
aspar susa ej mer; den höstliga vinden brottas i natten
mot granarnas grenar. Fjärilarna sofva, blommorna ligga
döda; vargen allena går med tysta fjät öfver de mossiga
tufvorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
