Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har du hört så förunderligt? Vi skola blifva kläder
åt Gudl
Gubben, gumman och deras äldre gosse, som var
fyra år gammal, kommo på åkerrenen för att se fältet
blomma. — Präktiga skjortor! Präktiga skjortor! —
utropade gubben.
— Se — sade gumman — huru linblommorna luta
sig mot hvarandra, liksom skulle de ha något att säga
hvarandra!
— Ja — sade gossen, som igenkände alla röster i
naturen och förstod deras språk — de säga, att de skola
blifva kläder åt Gud.
— Mindre kan duga, min kära gosse — skrattade
gubben. — De skola blifva skjortor åt mig.
Linet fortfor att blomma och växa. Det var redan
så högt, att det räckte en karl upp till skägget. Det
gick i så sköna, djupa, blågröna vågor för vinden, att
man tyckte en slup kunde segla däri. Och allt gick det
underliga talet från blomma till blomma: — Vi skola
bli kläder åt Gud!
— Nej, jag står icke ut att höra en sådan högfärd,
— kväkte grodan till mullvaden. — Hvad är detta för
opassande prat? Där ha de lata blommorna inte annat
att göra än dricka solsken och växa, men äro de nöjda
därmed ? Nej, de vilja komma till hög ära, de tycka
sig vara förmer än jag, som har tusen bekymmer för
mina ungar i diket.
— Än jag då? — pep mullvaden. — Hela natten
har jag otroligt besvär med att gräfva mina gångar
under linrötterna och släpa för födan, men hvem tackar
mig för det? Lycka nog, om jag hittar en metmask åt
mina ungar. När jag då tittar ut ur mitt hål, hvad
får jag höra? Det onyttiga linet, som aldrig släpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
