Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florios och Unda Marinas sagor - 9. Unda Marina berättar om pärlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där är guld i min fors, där är purpur i skyn,
när den sjunkande solen vid himlens bryn
stöter lätt emot nattens förreglade dörr,
studsar upp, blinkar eld, går framåt, är som förr.
Det är tyst som en bön. Ingen fläkt. Intet ljud.
Den föryngrade skapelsen prisar sin Gud:
då med ens få de tusende fåglar en röst,
och de hälsa god morgon med jublande bröst.
Jag såg gräfvarne vaska den glittrande sand
i sin giriga balja vid Ivalos strand.
Det var frysande kallt, det var mödor och svält,
och de bodde, som räfvar, i kulor och tält.
Nu var också en gosse bland gräfvarne där,
och han hade sin fattiga flicka så kär.
Och han gräfde, han frös utan rast eller ro,
men han fann ej en skatt till att bygga sitt bo.
Då så kröp där i älfven en mussla också,
hon var glömd och föraktad och smutsig och grå,
och de andra, de sparkade henne i dyn,
men jag kastade musslan åt gossen från byn.
— Å, hvad gör jag med fulingen? — skrattade han.
Men jag hviskade: sök! Och han sökte och fann.
Kan du tro hvad han såg i det öppnade skal?
Jo, den vackraste pärla i Ivalos dal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
