Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vår ö är den skönaste ö på Guds vida jord, och
dess längtan är lång, dess lycka är kort, men dess kärlek
är ren som den hvitaste snö, och vår ö är de lyckliga
barnens ö.»
Svarta Valan hörde visan dansa på vågen vid alla
Btränder, och när hon hört den i tusen år, fann hon den
slutligen gammalmodig. Då köretog hon sig att besöka
sin fader, den gamle jätten i jordens innandöme, honom,
som svenskar och norrmän kalla Fornjotery men som
finnarna kalla Virokannas. För honom klagade Valan,
att vind och vågor sjöngo en oanständig visa, som ej
gak henne nattro i isberget. En sådan utsliten visa om
lyckliga barni
— Hvad vill det säga, lyckliga barn? — mumlade
jätten i sitt mossiga skägg. Han hade aldrig hört talas
om barn sedan världens skapelse.
— Barn — sade Valan — brukar man kalla ett
slags små grodor, som beständigt trilla stort folk i kötterna.
Och nu hoppa där två sådana kräk på den lyckliga ön.
— Kör bort deml — menade jätten.
— Kan ej, fader; ön är ju deras.
— Surt! — ropade jätten.
Surt köm. Han var jättens äldste son, eldfursten,
smeden, som hade sin ässja i vulkanens krater.
— Gå, spräng i stycken den lyckliga önl Valan, din
syster, får ingen nattro för dumma visor.
Surt gick och tillredde en vulkan under den lyckliga
ön. När han laddat den ända till mynningen, tände han
på, och brrr, där flög ett litet hörn af ön ut i hafvet och
kallades Island. Men största delen af ön stod orubbad
kvar på sin grund af granit.
Surt kom tillbaka med rapport, att den lyckliga ön
var honom för hård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
