Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur min tänkebok - De glömda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De glömda.
Att stå på en presenterbricka för världens ostadiga
gunst, en slaf för dess nycker, ett mål för dess
afund, det är att icke mer tillhöra sig själf och
beständigt frukta att blotta en svaghet. Att glömd arbeta i
skuggan för lefnadens kall, utan rykte och utan afund,
det är att vara en fri arbetare, det är att tillhöra sig
själf, sitt land och sin Gud.
Det förödmjukande i människors pris ligger i
motsägelsen mellan andras uppskattning och egen
medveten brist. Gtt finskt ordspråk säger: »ej så god som
man berömmes, ej så ond som ovän tror». Kristus
säger om de högt uppburna: »de hafva fått sin lön».
De hafva upplefvat sitt kapital, fått ut hvad de sökt,
den försvinnande njutningen af en smickrad fåfänga,
äran i dag och glömskan i morgon. Seneca säger: »de
hafva mödat sig lifvet igenom för inskriften på sin graf».
Hvad återstår? Bakom grafven finnas inga triumfbågar,
inga lagerkransar, inga applåder, inga lofprisande tid*
ningar, icke ens den fattiga trösten af det toma intet, på
hvilket några säga sig tro. Att de icke tro det, bevisas
däraf, att de bortom grafven förvänta ett äradt minne.
Ja, ett aktadt, om också ej äradt namn, är för visso ett
dyrbart arf för tiden, men ej för den evighet, i hvilken
10. — Tänkebok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
