Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titians första kärlek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men visa dig ej för din stackars far,
som du förstört, försmädat, ruinerat!
TITIAN.
Min fosterfar, när ni mig faderlöse
som egen son hit till Venedig sände,
när mästaren Bellini penseln gaf
uti min lystna hand, när Giorgiones
skönt dunkla taflor sporrade min täflan,
och sist när jag förmäten vågade
om priset täfla med Venedigs ypperste,
då sade ni, min far, med vredgadt hån:
»Din konst föraktar jag — den ger ej bröd.
Kom åter, när en dag omkring din tinning
du bär en krans af guld som konstens vinning,
kom åter då, och jag välsignar dig
och aktar högt din konst.»
BARTHOLO.
Ja, det är sant;
nåväl, hvar är han nu, din gyllne krans?
1 dag döms priset ut för tatlorna;
tror du att...
TITIAN,
Jag tror ingenting, min far!
Först nu förstår jag att det eviga,
det herrligt, oförgängligt strålande
i idealets värld — det kan min hand
ej återgifva. Därför hopplöst jag
förtviflad nyss har sönderslitit duken,
bortkastat penseln, grumlat färgerna
och kastat öfver bord min lefnads lycka,
min stolthet — ja min konst, mitt allt, mig själf.
Jag tillhör er, min far, jag lyder blindt.. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
