Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6. Arkitekten.
Den bleka novembersolen begynte åter framlysa genom
snötjockan, när sällskapet från isen begaf sig upp
till Linnais gård. Alla voro i den lifligaste rörelse;
somliga grälo, somliga skrattade; alla tyckte i den stunden
att Linnais pärla var återuppkångad ur djupet af sjön.
Öfversten själf, med sitt öppna och varma lynne, fann
det alldeles icke nödigt för sin värdighet att lägga band
på sina känslor; han hade tagit Ringa om lifvet, likasom
för att rätt stadigt fasthålla henne, och svängde henne
som en liten docka öfver tufvor och stenar vid
uppgången till gården. Hon måste ånyo och åter ånyo
berätta sitt äfventyr, och Mefisto, som tyckte sig hafva en
ärofull andel däri, hoppade skällande med öfverdådiga
språng omkring henne, i det han med bakfötterna
upp-krafsade snön och upptog med tänderna än en sten, än
ett trästycke, för att lägga det som välkomstgåfva för
sin unga herskarinnas fölter.
— Men pappa har knappt hälsat på den unga herrn,
som följde mig, anmärkte Ringa, när hon i berättelsen
om sitt äfventyr kom till mötet med den obekante.
— Du har rätt, flicka! utropade öfversten. Hvem
är denna krona till pojke? En student kanhända? Eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
