Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGU ÅR SENARE
189
1 denna landtliga konversation igenkänna vi ganska
väl gamle herrn på Linnais och plumphuggaren på
Syrjänkoski, men däremot föga den forna guvernanten m:lle
Triste-Ruban. Hon har blifvit så acklimatiserad som
möjligt, och de tjugu åren ha förvandlat den lilla
behagliga schweiziskan med de koketta bruna ögonen till en
mycket pratsam, mycket hushållsaktig och mycket fet
liten gumma, som oinskränkt härskar öfver en man, elkva*
barn och sextio nöt; men orden *pour le mérite* har hon
ännu icke erhållit, så väl hon förtjenat den. Arkitektens
spådom bar också vatten som Långbergs champagne.
— Nu bör min son bergsrådet vara hemkommen
från Åbo, yttrar baron Littow och stiger så upp i den
bekväma kaleschen.
Winterlooarne, stora och små, skockas omkring
honom och skrika med full hals ett hurra till afsked
för grandonkel. Så klatschar kusken, och baron Littow
återvänder till Linnais.
Denna herregård ser nu annorlunda ut, än för tjugu
år sedan. Den oformliga gamla byggnaden med dess
dystra salar, långa korridorer och beryktade gröna
kammare har lämnat plats för ett enkelt, men prydligt
tvåvånings hus af sten, genom hvars höga ljusa fönster en
ny tids dagrar inströmma från alla sidor. Rundtomkring
framskymta mellan träden trefliga små stugor; parken är
väl vårdad, och när man åker in genom den höga allén
af gamla lindar, vinkar det nuvarande Linnais så gladt,
så inbjudande, att du, gode läsare, om din väg någonsin
för dig till dessa nejder, visst icke kan motstå din
nyfikenhet att engång göra bekantskap med den aktningsvärda
familj, som omtalas i gröna kammarns historia. Du kan
göra det utan betänkande, ty ehuru det är naturligt att
Linnais invånare med en viss förbehållsamhet tala om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
