Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släppte ogärna ifrån sig det guld eller silfver han engång
hade i händerna. Ja, det vill säga silfret, ty guld vågade
han de sista tiderna hvarken se eller vidröra.
— Huru var det möjligt?
— Möjligt eller icke, men så var det. Blotta åsynen
af guld gjorde honom ursinnig. Jag var den tiden nyss
gift med salig Otto Kristofer, Gud signe honom, han
var så olik far sin, som en sexstyfversslant är olik en
holländsk dukat; penningen rann ut ur hans händer i tid
och otid, och hade icke jag hållit fast kopparslanten...
men det är detsamma, jag prisar det som en nåd, att
Otto Kristofer aldrig fick på sin lott det olycksaligaste
släktarf som en godhjärtad son kan ärfva efter en
hårdhjärtad far. Hans Kristofer Halm, fadern, blef bestraffad
med det förskräckliga, att hans hjärtas lust på samma
gång blef hans ögons fasa. Jag var då unga människan
och bodde med två svågrar och en svägerska i svärfars
hus. Jämmer, hvilket bråk vi hade med gubben! Vi
måste, så sant jag här sitter, gömma för honom alla våra
guldnipper; ingen af oss fick bära en guldked om halsen
eller en guldring på fingret. De förgyllda ovala ramarna
kring hans och salig svärmors konterfejn, som kostat
vackra pengar i Stockholm, måste öfvermålas med svart,
för att han ej tålde se dem. Själf va den gula färgen
var för honom en styggelse. Hvarken salig svärmor eller
någon af döttrarna vågade bära en gul handske eller
ett gult band. Jo, det stod till engång, när jag i min
välmening räckte salig svärfar en gul apelsin! ... Se åt,
Lisu, att icke min kofta svedes vid spiseln!
— Nämnde icke moster att några dukatkaggar
förvarades inne i sofkammaren?
— Säg icke annat! Så förunderlig är människan,
käre gosse; hö och strå äro vi alla, »ihmisparka, aivan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
