Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återvända. Men jag tillfrisknade och fordrade tillbaka
mina skatter; mannen måste, ogärna och nödtvungen,
redovisa för dem. Sålunda återfick jag vidpass 300,000
gyllen, icke hälften af min verkliga vinst; men det var
mig likgiltigt, dessa penningar brände mig, och jag lät
tillsvidare insätta största delen däraf i holländska banken.
Fridlös och förkrossad irrade jag kring världen. Jag
spelade icke mer, jag lefde knappt mer. Jag kände mig
nedstörtad i en osägelig själens vanmakt, ur hvilken den
bleka skuggan från Krakau och det tid efter annan
återkommande fantomet åter uppskrämde mig. Jag hatade
nu min andra afgud, penningen, och grep ånyo som en
förtviflad efter den första. Jag gick i österrikisk tj enst
och stred emot mina förre vapenbröder, fransmännen.
Förgäfves; min första och ädlare afgud hånlog emot
mig. Jag blef igenkänd som den förnedrade spelaren;
mina kamrater tvungo mig att taga afsked. Döden skulle
ha varit för mig en välgärning, och likväl bäfvade jag
för den, ty jag ihågkom den inskrift Danton låtit rista
öfver porten till jag minns icke mera hvilken kyrkogård
i Paris: »ingången till det stora Intet».
På detta sätt irrande utan Gud, utan vän, utan
fädernesland, utan frid, utan kraft att lefva och utan
mod att dö, satt jag en morgon i mitt öppna fönster i
Leiden och hörde klockorna ringa i en närbelägen kyrka.
En underlig längtan grep mig vid detta ljud, jag ville
åter engång, efter många år, se huru de människor
månde vara till mods, som hade en Gud. Nästan utan
att veta huru, befann jag mig kort därpå i kyrkan.
Orgelns toner gingo genom mitt bröst som solstrålar
öfver en gränslös förbränd ödemark. Jag betraktade
människorna: en del bland dem voro skrymtare, och
kring deras hufvuden gycklade det gyllene spöket. Andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
