Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tror du att farbror Hans i dag kan besöka
honom däruppe?
— Han är lugn nu. Farbror kan stiga upp. Men
tala icke om penningar!
— Hvem skulle tala om rep i hängd mans hus?
Gå med du, Lisu, gå med; man vet ju aldrig hvad som
kan hända.
Några ögonblick därefter befann sig kommerserådet
med sin brorsdotter i kommissariens vindskammare. Den
gamle mannen satt vid ett bord och filade ståltrådar till
en fågelbur. Han bar sin brors, Otto Kristofers ryktbara
nattrock och tofflor, såg aftärd ut, men icke förvirrad.
Brödeme hade icke sett hvarandra sedan trettio år.
Hans Halm var ingen hjärtlös man. Tårarna stego
honom i ögonen, när han återsåg denne engång så
beundrade, sedan så afskydde broder, hvilken, tjugu år
äldre än han, varit släktens hopp, tilldess att han blef
dess förtviflan — denne bror, som brutit så mycket,
men äfven lidit så mycket.
— Känner du mig icke, bror Sten? frågade han.
Den gamle betraktade honom utan märkbar rörelse.
— Bror Sten? upprepade han. Jag har haft två
bröder. Är du Otto Kristofer eller Hans Herman?
— Otto är död, jag är Hans. Jag kommer för att
än en gång i världen trycka din hand och fråga om jag
kan vara dig på något sätt nyttig.
— Jaså, du är Hans? genmälde kommissarien med
samma likgiltiga lugn. — Du har blifvit gammal; det är
icke alltid en lycka att blifva gammal. Och du vill
trycka min hand? Ja, ja, vi voro ju bröder. Men här
är ingenting att ärfva, Hans, icke så mycket som en
utsliten rock. Jag är en fattig man, gudskelof att
jag är en fattig man. Jag lefver på mina släktingars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
