Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. En ny värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras mor, hvilka som voro hvarandras systrar eller
kusiner, om blomsterbarnen alltid varit lydiga, om de
behöft ris, om de fått gå i skola och lära sig sjunga.
Han hade väl beräknat det sista ordet, ty Verna,
åter lifvad, försäkrade honom med en uttrycksfull åtbörd,
att rosorna kunde sjunga förträffligt, och som bevis härpå
inbjöd hon honom enträget att lukta på en af dem.
Den hederlige doktorn rördes nästan till tårar. Han
förde Verna till en för vindarna skyddad plats, aftog –
åter liksom på lek – den täta, mjuka silkesduk, hvilken
nu i mer än sju veckor varit natt och dag bunden för
flickans öron, och iakttog med spänd uppmärksamhet
hennes drag, där hvarje känsla ögonblickligen afspeglade
sig.
Det första uttrycket visade en känsla af kyla. Det
försvann och lämnade plats för nyfikenhet, nöje, undran,
slutligen andakt.
– Jag ser Guds röst, tecknade hon med knäppta
händer, såsom när hon brukade tänka sin tysta morgonbön.
– Huru ser du honom? tecknade Rebecka på doktorns
befallning.
– Jag ser honom »gångande i lustgården». Träden
och rosorna buga för honom.
– Tillslut ögonen!
Verna tillslöt ögonen, och en ny undran, blandad
med förskräckelse, målades i hennes lifliga anletsdrag.
– Jag ser honom ändå! tecknade hon.
– Nej, du hör honom! tecknade Rebecka snyftande,
när hennes skyddsling efter en lång och förvånad paus
åter öppnade ögonen.
– Hör nu, min bästa madam – hviskade doktor
Ekströmer, alltid praktisk, äfven när han kände ett ovant
smält vax i hjärtgropen – var så god och låt bli att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
