Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Lille Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tålmodiga omsorger utvecklade sig Vernas nya blomstrande
ungdom, likasom för att trotsa förvissningen ute och förhärjelsen
inne. Ur detta barns knopp uppväxte hastigt
en god, en älskande och försakande kvinna. Hon ensam
hoppades, när läkaren själf begynte förtvifla. Hon var
lugn och glad, en solstråle i hösten, vårlig och varm, som
hennes rosor i Juli. Under förväntan på den lyckliga
dag, när hon skulle få glädja den älskade brodern med
att vara hans jämlike, begagnade hon hvarje ledighet från
sitt kall som sjukvårderska till att öfva sig i talets försummade
konst, lära sig skrifva och inhämta de kunskaper,
hvilka hon saknade. Doktor Ekströmer var hennes skicklige
lärare, han hade nu god tid, han hade alltmera fattat
en faderlig vänskap för detta barn och tillbragte som
informator sina angenämaste stunder i nedra våningens
sal, där man fritt vågade tala högt och ännu kunde
skämta. Det enda som bekymrade honom var, att hans
lärjunge förblef så okunnig i det lärda språket. Räknekonst,
historia och geografi voro beklagligen de först nödvändiga;
citaterna ur Cicero, Livius och Tibullus måste
tillsvidare förblifva utom horisonten på Nattsjö.
Man hade hunnit till första dagarna i November, när
Rebecka, som vanligt, en morgon lade det kylande omslaget
kring sin lille Georgs blytunga hufvud och vinkade
doktorn att närma sig bädden. Han kom och fann till sin
förvåning en hvass upphöjning i huden bakom patientens
vänstra öra. Han undersökte varsamt detta sällsamma
föremål, och två minuter därefter hade han utdragit en
liten skarpkantad järnspillra, som suppurerat ut från hufvudet.
Han betraktade med yttersta noggrannhet än stället,
än järnstycket; hans förundran växte med hvarje ögonblick.
Rebecka tyckte sig märka att han skiftade färg.
– Hvad är det? hviskade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
