Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Savolaks ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring sig och fann för godt att krypa under bänken,
där han vände sig pä andra örat och somnade på nytt.
Om morgonen vaknade han af att någon drog honom i
benen, och när han såg att det var en kalmuck, begrep
han att staden blifvit intagen och plundrad, medan han
sof. Tack vare hans försiktighet att maka sig under
bänken, hade han emellertid undgått det första blodbadet,
och nu hände honom intet värre, än att han med en
liten hop annat folk, som återstod efter massakern,
puffades ut med pikskaftet och tillhölls att vara behjälplig
vid de sårades undanskaffande. Men då vår gode Durk
på slagfältet råkade finna en finsk fänrik, som ännu
visade tecken till lif, tyckte han det var ganska onödigt
att bära honom till ryska lägret, utan begynte i stället,
med sin börda på nacken, marschera åt skogen. Ryssarne,
som stodo till hundradetal ett stycke därifrån, tyckte åter
detta vara en galen väg och ropade till honom: stoj,
durak! stå, lymmel! Men Durk, som icke förstod ryska,
fortfor lugnt att marschera den kosa han tyckte vara
den rätta, tilldess att han hörde det ena skottet efter
det andra piffa bakom sig och märkte ett försmädeligt
hvinande tätt kring öronen. Bäst han undrade hvad
detta kunde betyda, kom en kula, närgångnare än de
andra, och strök mössan af honom, så nätt som en väl.
hyflad örfil. Detta fann Durk något oförskämdt, vände
sig om och såg den ena gevärsmynningen efter den andra
blixtra mot sig, allt under samma idkeliga komplimanger;
stoj, durak! hvilket var det enda han sedan kunde
påminna sig af alla harangerna. Då ändtligen fick trosspojken
fötter under sig och tog till att springa såsom
han hvarken förr eller senare sprungit i hela sin lefnad,
tilldess att han med mera lycka än konst uppnådde skogen
och bragte sin börda i säkerhet, under det att fienden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
