Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Savolaks ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i gräset, den röda sanden på vägen tycktes beströdd
med rosenblad, och långt i den högsta furan sjöng en
ensam talltrast ödemarkernas längtan.
Lennart saktade sina steg. Han var ett kärnfriskt,
ett praktiskt exemplar af det aktningsvärda junkaresläktet
och befattade sig föga med känslofulla drömmar. Men
ju närmare han nalkades fädernehemmet, desto mera kom
han att tänka på sin gamla far och sin allrådande styfmor,
på Musti, den gamla gårdshunden, på den bruna
vallacken, som ingen annan än han kunde rida, och på
hvad gamla Kajsa, hushållerskan, nu skulle säga, när
hennes guldgosse fått uniform. Hur det föll sig, flögo
hans tankar med detsamma bort till Otava gård, där
kammarrådet Sivert bodde på andra sidan om fjärden
och dit det brukade passa så bra att segla om somrarna.
Lennart hade härtills trott att kammarrådets jagthundar
voro det enda som hade någon särskild märkvärdighet i
denna trakt af hemsocknen; men nu föll det honom in,
att han skulle passera Otavas grind om natten och
kanske icke alls få se den lilla rödblommiga, raska och
blåögda Betta Sivert med hennes hvita sommarhufva och
hennes rödrutiga halsduk, hon som aldrig var rädd att
segla med Lennart, hur det än blåste på fjärden. Kanske
skulle han till och med stupa i kriget, utan att någonsin
mera få plocka hallon med henne på holmarna och utan
att mera föra krig mot henne med rönnbär, som hon var
så utomordentligt skicklig att knäppa med handen emot
hans kinder och öron. Det var besynnerligt: det hade
Lennart Croneld aldrig kommit att tänka på förr än
nu, när talltrasten sjöng så ljufligt långt borta på Punkaharju
ås!
Ur dessa dumma tankar – som han strax därpå
var färdig att kalla dem – väcktes vår unge hjälte af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
