Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med dessa affärer på hjärtat och en dunkel aning
att hans fars och kanske hans eget öde nu berodde af
hans rådighet, nalkades Lennart Croneld Otavas grind,
då han upptäckte en ung flicka i hvit sommarhufva,
kommande från den nära ängen. Det var kammarrådets
yngre dotter, den täcka, blåögda Betta Sivert.
Hon tycktes ej igenkänna den unge ryttaren och
påskyndade sina steg.
– Men så stanna då, Betta! ropade han. Känner
du mig ej mera?
Flickan stannade, höll handen öfver ögonen, medan
solen glimmade mellan träden, var strax därpå med
några hopp vid ryttarens sida och räckte honom trohjärtadt
sin lilla hand med dess halfvante af brunt silke.
– Men hvad du har blifvit stor! Och hvad du
har blifvit grann! utropade hon med barnslig förundran,
i det att hon med välbehag mönstrade den unge jägaren
från topp till tå.
– Och hvad du har blifvit lång! Och hvad du
har blifvit vacker, sedan vi sist rodde tillsamman på
Puruvesi! svarade Lennart lika frimodigt, i det han steg
af. – Minns du, jag sade alltid att du skulle blifva den
vackraste stjärnan i Otava[1].
Det var kanske något i svaret, som påminde den
unga flickan att de icke mera voro alldeles samma barn
som fordom delade nöjen och faror på insjöns blåa våg,
ty hon drog sin hand ur ynglingens och frågade något
förlägen hvart han ämnade sig.
– Och det frågar Betta vid Otavas grind? Jag
ämnar först se om du glömt mig, och sedan har jag
några ord att tala med din far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
