Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Isfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det kan nog bli svårt i så elakt väglag. Vore
mormor mycket ledsen att ligga på en gästgifvargård?
Jag skulle bädda så mjukt åt mormor.
– Å, det finge väl gå an. Men fryser du inte?
– Inte alls – Lotten skakade af köld – bara
mormor har varmt. Men inte skulle mormor ändå få
bekvämt på en gästgifvargård. Jag vill påminna mig att
onkel Drakenhjelm skall bo inte långt från vägen. Än
om vi skulle åka dit?
– Till honom? Till Rautakylä? Nej, Lotten du,
förr ville jag ligga i kalla snön på isen ...
– Men hvarför är mormor så ledsen på onkel
Drakenhjelm? Man säger väl att han är elak och snål,
men inte kan han ju vara oartig mot sina släktingar.
– Han? Å, du känner ej honom du, Lotten lilla!
Det vore bättre för oss att sofva hos vargen i hans kula,
än hos Drakenhjelm på Rautakylä.
– Huru kan mormor säga så? Rautakylä är ju
mormors forna hem, och mamma är född där.
– Lotten du, säg åt Thomas att han ger hästen
en kaka bröd.
Det hade den långe drängen Thomas redan gjort.
Litet piggare blifven, lyckades hästen ånyo få släden i
rörelse, men mörkret tog till och Thomas fortfor att
mumla sitt »perkele vieköön», ty han märkte nu att han
kört vilse.
Det var ingen afundsvärd belägenhet, i hvilken våra
resande nu befunno sig på isen af Näsijärvi. Thomas,
som tycktes vara alldeles obekant med vintervägarna
öfver sjön, hade på måfå hållit den kosa han ansåg
vara den riktiga; någongång tar väl isen slut, hade han
tänkt. Men så syntes det icke. I den direktion han
envist höll sågos fjärdarna vidga sig allt större, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
