Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Röda kammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Lotten utsökte åt sig det gröfsta vedträ hon
fann vid kakelugnen, steg åter på stolen och slog några
kraftiga slag mot drakens högra baktass. Ty Lotten var
en landtflicka med friska, starka muskler i sina armar,
stärkta vid väfstolen.
– Låt bli, barn; du slår sönder den gamla draken!
Men Lotten slog – hon slog med förtviflans kraft,
ty möjligheten att komma ut genom lönndörren syntes
henne vara den enda möjligheten till räddning. Och vid
det kraftigaste slaget brast hela nedra delen af
draktassen i stycken.
– Sade jag icke det, du oförnuftiga barn! bannade
mormodern, när hon hörde bitarna falla på golfvet.
Men i samma ögonblick jublade Lotten:
– Mormor, den rörs!
– Hvad rörs?
– Järnnageln. Den har flyttat sig. Vänta litet!
Se så, ett slag till ... Gud vare tack, där ha vi dem!
– Hvilka dem?
– Fjädrarna!
– Fjädrarna? Det finns inte mer än en.
– Jo, mormor, det finns två. När nageln gått ett
stycke åt sidan, syntes en, och när den gick ännu
längre tillbaka, blottades en annan fjäder bakom den
förra.
– En eller två fjädrar, det kan allt vara detsamma,
Lotten du; de höra båda till dörren. Du har nu sett
hvad du ville se, nyfikna barn. Kom och lägg dig, jag
är trött.
– Nej, mormor, först måste jag öppna dörren.
– Är du tokig, flicka? Dörren går ut till
trädgården. Vill du kyla ut hela rummet? Hu, jag tycker
mig känna vinterluft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
