Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. En gammal hofmans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14. En gammal hofmans död.
Herr baron – sade nu von Dahlen med djupt allvar,
i det han satte sig vid den sjukes säng och
fattade hans hand – det är min sorgliga pligt att erinra
er om hvad ni tycks glömma. Efter allt mänskligt
förutseende har ni icke många ögonblick öfriga att lefva.
Ni har följt ert samvetes röst, ni har erkänt och inför
människor försonat den skuld, som måhända varit den
tyngsta på edra synders vågskål; men, herr baron, den
gudomliga rättvisan är icke försonad med ett helt lifs
goda gärningar, långt mindre med en. Är edert sinnelag
så kristligt ödmjukt, så bortvändt från denna världens
flärd, som det anstår en döende kristen, en ångerfull
syndare?
Gamle Drakenhjelm svarade icke strax. Han syntes
ett ögonblick obehagligt störd i sin beundran af Paul de
Kock, men snart lyckades han åter framkalla det förra
leendet på sina läppar.
– Med hvem har jag den äran att tala? frågade han.
– Mitt namn är von Dahlen, präst.
– Von Dahlen? ... Känner den familjen ... en von
Dahlen var major vid Åbo läns regemente ... en tapper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
