Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderom Östersjön 1856 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräns engång bortfallen, då kan man ana huru en skald har
läst uti Rhens vågor en profetia för hela vår världsdel.
Det var vid Köln jag första gången såg Rhen. Han
stod då högre än förr uppå många år. Hans grumliga
vattenmassor hotade bortspola den långa pontonbryggan
mellan staden och Deutz, och när ångfartygen tre gånger
om dagen passerade därigenom, måste fördubbladt
manskap användas att åter uppvinda mot strömmen den
öppnade delen af bryggan. Från Köln for jag uppför
floden till Mainz. Det är sträfsamt, men nödvändigt, ty
nedföre går det med så ilande hast, att man knappast
hinner nicka åt de gamla beryktade röfvarnästena.
Ångbåtarna, dyra och medelmåttiga, ha den goda inrättning,
att man får stiga i land vid alla stationer, dröja efter
behag och sedan fortsätta med samma biljett.
Det var en söndag i Juli — ångbåten uppfylld med
passagerare, som kommo och gingo — folk i
högtidsdräkter, i synnerhet många vackra barn — studenter,
sångare, jägare med örnfjädrar i mössan, musik och
fanor, folksamlingar och slängkyssar vid alla
landningsbryggor, valthorn och bösskott från Lurleis berömda
ekon — Johannisberger, Assmannshäuser och körsbär
ombord, medan solen sken öfver kullarna där de vuxo
och öfver riddarborgarnas grusade torn, öfver Drachenfels’
klippor och öfver de täcka hvita städerna, som smögo
sig med smala gator mellan bergen och stranden.
Till fots mellan Boppards vinberg, på solsidan mot
floden, kulle upp, kulle ned, omgifven af dessa halfvuxna
rankor i räta rader, som likna de halfvuxna ärtsängarna i
våra trädgårdar, såg jag Rhen som ett smalnande bälte
af silfver slingra sig mellan de grönskande bergen; och
solen sjönk bakom kullen i rankornas mjuka bädd, och dess
sista stråle förgyllde det glimmande tornet af Liebenstein,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
