Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hågkomster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än en grftnad fiskare, än en gammal sjöman, än ett
kvar-lekvande original af dessa egendomliga sm&stadsborgare,
hvilka Runeberg särskildt kavoriserade och med hvilka
han nu fick utbyta minnen krån pojkåren. Hans körkärlek
för dessa forna pojkstreck och skolhistorier, hvilka han
kunde berätta som ingen annan, förenade sig nu med alla
lifvande intryck af barndomens luft och detta natursceneri,
som han besjungit i »Svanen». Han var glad, språksam
och förtrolig med alla. För Jakobstad, som för honom
själf, blef denna kväll, eller rättare denna natt, oförgätlig.
Ty när Runeberg var helt sig själk, fannos så
hvardagliga ting som tid och urtafior ej mera till. Han hade
genomvakat mången natt med studenter, kadetter och
vildfrämmande ryska köpmän; huru skulle han nu
ihåg-komma hvilans timmar! Han fortfor att samla omkring
sig en tät krets ak lyssnande åhörare, okta akbrytande
sig själk med skämt och krågor till de bekanta krån
barndomsåren. Men fanns för honom tiden ej till, så fanns
den kör åhörarne. Småningom, ogärna, men under
trötthetens tyngd, begynte kretsen att glesna. När solen gick
upp, var den manstark ännu, men när hon stod rätt i
öster återstodo blott tjugu eller trettio, och när hon lidit
till klockan nio på morgonen kvarstodo endast kyra och
en halk. Den halkve var den siste ak värdarne, hvilken
somnat på gräsmattan. De kyra voro Runeberg, hans
svåger borgmästaren Tengström, Duncker och
undertecknad, som på en vänlig vink skyndat hit krån Nykarleby.
— Nu kan det vara tid, sade Tengström, att gå till
krukosten hemma hos mig.
Förslaget antogs. Den halkve ficks med möda på
kötterna, och den nära en halk mil långa landvägen till
staden anträddes till kots. Vi gingo stundom tysta,
stundom ännu i lifiigt samspråk om minnena krån den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
