- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
37

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den evige studenten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hösten 1826 bodde jag vid Slottsgatan i Åbo i en
tarflig studentkammare med det enda låga fönstret mot
Aura å, betalade tre riksdaler i månaden för rum,
möbler och uppassning samt lika mycket för den bekanta
studentsoppan med potates och fläsk, stekt strömming
och till söndagen plättar. Huset tillhörde en
skräddareänka, madam Mettinen, som, utom mig, hyste blott en
annan hyresgäst, och det var denne som jag måste anse
för en långt märkvärdigare person än jag då var, sedan
blifvit eller någonsin kan hoppas att blifva.

Han hette Muller — Peregrinus Muller, såsom jag
sedan erfor — och bodde i rummet nästinvid mitt, med
skild utgång till förstugan. Denna dörr var beständigt
läst och nyckeln urtagen. Någon gång hade jag i
förstugan eller i porten sett en lång, mager och mörk
gestalt slinka förbi mig i skymningen, tyst som en
skugga. Hån bar en ovanlig utländsk dräkt: en sliten,
åtsittande, svart sammetsrock, vida benkläder af flanell
och turkiska halfstöflar; på hufvudet en luggsliten
trekantig hatt af den form som brukats då för femtio eller
sextio år tillbaka. Jag kunde möta honom i allt slags
väderlek och mest i duskväder, aldrig bärande något
öfverplagg, men alltid en packe böcker under vänstra
armen, medan den högra stödde sig mot en knölig, brun
käpp, eller rättare staf, med ett ugglehufvud i knoppen.
Var god och betrakta stafven; det är den som jag nu
bär i min hand, han lämnar mig aldrig.

Sällskapet egnade en flyktig uppmärksamhet åt
doktorns trogna stöd, hvars nötta doppsko och slitna
ugglehufvud utvisade långa okända vandringsmödor.
Berättaren fortfor:

Den besynnerlige grannen väckte min nyfikenhet, och
då jag hade lyckan stå väl anskrifven hos min värdinna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free