Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den evige studenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin munkskrift. Påtagligen hade man icke i Åbo haft
någon aning om skriftens betydelse. Min första tanke
var att genast återställa denna oersättliga raritet till dess
rätte ägare, akademin och dess bibliotek; min andra
tanke var Muller. Kunde jag, borde jag lämna
handskriften ifrån mig, innan jag erfarit Mullers mening därom?
Lefrén hade för fyrtio år sedan icke förmått dechiffrera
dess innehåll, och nu hade skriften blifvit än mera oläslig.
Hvilken annan än Muller kunde afslöja dess gåtor?
Hans dörr var stängd, som förut. Min värdinna
berättade mig, att han varit mera sorgsen och mera sluten
än förr. Det förekom henne som hade han åldrats.
Och nu var han sjuk.
— Sjuk? Hvem vårdar honom?
— Herrn vet, att han aldrig mottager någon.
Jag fattade mitt beslut. Tjensteflickan inbar på
aftonen friskt vätten till min granne, det enda han numera
mottog. Hon medförde några skrifna ord från mig, hvari
jag underrättade honom, att jag kunde meddela något
viktigt om en forntida handskrift. Jag fick inträde och
fann Muller klädd, men, mot vanan, halfiiggande på sin
bädd. Han var blek och trött, hans stora, mörka ögon
djupt insjunkna och så glänsande, att de tycktes lysa.
Han gaf mig ett tecken med handen att taga plats på
den enda brukbara stolen och afbidade tyst hvad jag hade
att säga honom.
— Ni är sjuk? började jag.
— Jag har aldrig varit sjuk, svarade han. Trött,
det är möjligt. Jag har en lång väg att vandra.
— Ni behöfver en läkare. Tillåter ni att jag
påkallar professor Törngren? Eller kanhända professor
Hvasser?
Han smålog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
