Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Året 1827 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t TTuru ofta —säger Geijer — synas ej människorna
JL-L likasom hafva sammansvurit sig för att fasthålla
tiden och, förvänjda genom ett förrädiskt lugn, trott sig
kunna föreviga ett tillstånd som svarat mot ögonblickets
önskningar 1 Förgäfves. Ett djup öppnar sig under
deras fötter, en blixt kommer, man vet ej hvarifrån,
tänder, man vet ej huru, och den fasta grunden, stödet
för så många tusendes förhoppningar, är ett svallande,
flammande haf, där mansåldrars arbeten störta öfver
hvarandra. Hvar skola vi då söka det bestående,
oförgängliga? Hvar, om icke i anden, meningen af det
hela, det lefvande, odödliga i historien, som, just genom
själfva förstörelsen, i allt renare och bestämdare former
sig uppenbarar?»
Den nuvarande hotande världsställningen gifver oss
en osökt anledning att ihågkomma dessa ord af en
häfda-tecknare, hvars genomträngande blick mätte tidernas
djup och som, mer än de fleste dödlige, var mäktig att
uppfatta det hela bland spillrorna. Stående vid början
af en stormperiod, erinra vi oss andra sådana tidpunkter,
när äfven vårt land känt sin fasta klippgrund vackla
och när detta vårt universitet stått nära tillintetgjordt
på askan af det förgångna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
